Emma Loca

Måste bara kommentera på en ny trend som jag uppmärksammat. Alltså det här med skor. Är det inte så att när man levt i >20 år så VET man sin egen storlek vad gäller kropp och fötter och man VET hur skor och kläder i ens egen storlek ser ut? Så är det för min del iallafall. Man ser på plagget i fråga om det funkar eller inte, åtminstone något så när (ja, jag har också varit överoptimistisk och trott att jag ska krympa o en nära förestående framtid men det är inte mig det handlar om nu)

På något knasigt vänster har jag nyligen haft en uppsjö av kunder som försöker trycka ner sina intet ont anande fossingar i skor som är flera flera storlekar för små. Alltså jag snackar 39:or som försöker komma i ett par tiny miny 35. Hur tänker man då? Okej att det inte alltid står europeiska storlekar i mina amerikanska grejer, men man ser ju! Eller? Jag fattar inte..? Visst, jag kan villigt erkänna att jag kämpat med att klämma in mina misshandlade fötter i ett par pumps som är ett nummer för små. Men det är EN storlek, och det GÅR (att få ner fötterna alltså, inte att just GÅ i dom. Nej det går inte att just gå.)

Det här inlägget handlar om människor som knappt skulle komma i skorna om man så högg tårna av dom. Märkligt. Precis som Askungens styvsystrar. Fast här får man ingen prins för besväret, och verkligen inget kungarike. Skorna är inte ens gratis. Konstigt är vad det är.