Emma Loca

Det blev inga inlägg den här helgen, var för upptagen med att komma över mitt misslyckande.

(booze booze booze!)

Nej, faktiskt så var jag alltför höstdeppig för att kunna släppa loss. Istället blev det bowling på en högst mogen nivå (vilket är mer än man kan säga för systern min. Krälande på golvet var hon allt annat än en syn för gudarna..)
Gick ut en sväng, träffade en kompis/granne från lågstadietiden. Snubben pluggar till civilingenjör, det hade jag aldrig trott. Det kanske är lättare än det låter? Å andra sidan är det svårt att bedöma framtidsutsikterna hos någon som är 8 år och fortfarande äter snor.

I lördags gick vi till Marie Laveau. Happy Nation hade blivit så sjukt hypat, ALLA skulle dit. Vilka alla är vet jag fortfarande inte, vidare roligt var det iallafall inte. Stod i kö i säkert en timme för att bli spådd av Yolanda den tredje. Kvällens höjdpunkt var alltså att få höra att jag skulle lita på min intuition. Man kan säga att hon visade vägen. Hem, kl 1, måste varit den tidigaste klubbkvällen på år och dar.

Nu till årets höjdpunkt, MANU CHAO! Efter att ha väntat på brorsan & CO i 2 hrs (extra kul i regn och snålblåst) var det dags att få se våra hemmafesters liveakt no. 1. Live, for real! Det var sjukt bra. Ännu en gång finner jag inte ens orden. You had to be there.
Jag kan sammanfatta: svettigt, hoppigt, handklapp, skrik, sång, tokröj. Och jag hade klätt mig i tron att det var utomhuskonsert. Ylleklänning, yllebenvärmare, dunjacka.. Ja, ni hör ju. Jag var genomsur, men lycklig.
Tårarna var nära att rulla mot slutet när han tog avsked första gången. Snubben har ju bott i Tijuana under perioder och så har han den goda smaken att sjunga en mexikansk folksång. Pappas favorit, dessutom. Ojoj, vi hade allsång på hög nivå. Nu är jag sådär hes igen, skrämmer kunder o grejer. Men det gör inget. Fick höra Manu Chao och nu är jag en lyckligare Emma.