Emma Loca

Det är alltid lika konstigt när man tvingas revidera ens egen självbild. När det man sett som en glasklar sanning visar sig vara osann, när man liksom trott att man ägt, eller saknat, vissa egenskaper tills det visar sig vara på ett helt annat sätt.

Nu menar ju inte jag en omrevidering på ett djupt plan som att det nyligen visat sig att jag är adopterad. Nej jag är fortfarande daddy's girl (I hope, ask my mother though..). Nu låter jag jätteflummig, ska berätta vad som orskadade det här.

Igår kom en kompis över. Jag hade fått låna en skräckfilm och ville inte titta på den ensam. Under loppet av filmens första 7-8 min har jag redan hunnit klämma sönder min väns hand och efter 15 min blev jag typ gråtfärdig och var tvungen att stänga av. Här kommer summan av kardemumman: jag har alltid trott att jag är modig, med nerver av stål.

Det är inte sant.

Nu när jag insett det här faller så mycket annat på plats. Varför jag misslyckades med mina uppkörningar (jag har taskiga nerver) Varför jag får dödsångest av Gröna Lund (taskiga nerver) Varför jag gör korstecknet hundra gånger innan varje flygresa (nerverna igen) Varför jag börjar grina av en skräckfilm (nörd)

Fatta vad illa att jag inte fattat det här innan. Jag är värsta klenisen!